Text: Sara Slottner
Foto: Anki Yngve
  
Hästarna i en av britternas senaste studier visades vid hand och longerades i trav på ett fast underlag. De visades dels i den hastighet som hästen själv föredrog, dels långsamt och snabbt. Hästarna filmades och filmerna bedömdes av sex erfarna veterinärer, som använde sig av en skala från 0 (ohalt) till 10 (icke-viktbärande). Hästarna var också utrustade med sensorer för att forskarna skulle kunna göra objektiva bedömningar av eventuell hälta, med hjälp av instrument speciellt utvecklade för detta.
När hästarna travade på rakt spår spelade hastigheten stor roll för om de bedömdes vara ohalta av veterinärerna – fler hästar bedömdes som ohalta vid högre hastighet. De som fortfarande bedömdes vara halta vid den högre hastigheten fick ändå i genomsnitt lägre poäng än när de travade långsamt, både när det gällde fram- och bakbenshältor. Resultaten stämde överens med veterinärernas upplevelse av situationen, eftersom de tyckte att det var svårare att bedöma hästarna vid den högsta hastigheten.
  
Objektiv mätning vs. veterinär bedömning
Den objektiva mätningen fick inte samma resultat. En ökad hastighet på rakt spår hade ingen eller bara lite påverkan på asymmetrin. När hästarna longerades registrerades däremot en ökad asymmetri vid ökad hastighet i båda varven, veterinärerna påverkades däremot inte i sin bedömning av hur fort hästarna travade på volt. 
Forskarna ger rådet att trava hästen långsamt vid en bedömning av hälta på rakt spår, om man är osäker på om den är halt. Det kommer att hjälpa bedömaren att uppfatta små skillnader i asymmetri. De deltagande veterinärerna kommenterade svårigheten att se hälta när hästarna travade snabbt med att "the gait was just too fast", "could not keep up" och "just masked the lameness".
  
Mänskliga ögat hinner inte med
Studier av den mänskliga synens förmåga att uppfatta snabba händelser visar att vi är mer begränsade på det området än vad vi själva ofta uppfattar. Ett målande exempel på detta är 1800-talsdebatten om hur hästens fotförflyttning i trav och galopp ser ut – om det finns ett svävmoment eller inte. Det var inte förrän britten Eadweard Muybridge på 1870-talet lyckades fota det hela som diskussionen avgjordes. Det mänskliga ögat hinner nämligen inte se svävmomentet även om vi i dag – när vi är medvetna om det – tycker att vi kan uppfatta det.
Muybridge riggade en rad med kameror där varje utlösare var kopplad till en tråd som var spänd över banan. När hästen galopperade förbi tog kamerorna löpande sina bilder och serien blev en föregångare i utvecklingen av filmtekniken. Innan Muybridges fotoserier hade konstnärerna målat svävmomentet i galopp med båda frambenen sträckta framåt och bakbenen bakåt.